Alla har vi väl haft små kärlekar, små hemliga förälskelser utan att personen ifråga har vetat om det. Jag har det i alla fall. Meen jag känner att vi tar den första kärleken som var på riktigt. Tror alla vet vem jag menar och det här kommer nog bli ett snyft inlägg och jag tänker inte lägga in någon bild. Det känns för nära i tiden för sånt.

Han fann mig när jag var liten, trasig och ful. Han gjorde mig hel, stark och fick mig att tro på mig själv. Även om jag har gjort det värsta som man kan göra mot en annan människa mot dig så kommer han alltid finnas i mitt hjärta och ha en alldeles egen liten plats.

Egentligen vet jag inte varför jag skriver det här för det är skitjobbigt och det gör faktiskt ont inuti mig. Jag ångrar mig inte för jag hade gått vidare och ville inte göra mer skada än vad som var möjligt. Men jag har aldrig känt mig mer falsk och som att jag huggit någon i ryggen så hårt.

De 2.5 åren vi hade tillsammans kommer jag aldrig glömma och har skapat den människa jag är idag. Du var min första riktiga kärlek och kommer alltid att vara det. Det kan ingen ta ifrån dig, inte ens jag.